Blake's got a new face

Jag ger så mycket kärlek, men jag utstrålar så mycket negativ energi också. Jag struntar fullständigt i att människor tycker att jag är positivt och glad och så vidare.. fan alltså. Jag är allt annat än nöjd med min tillvaro. Det är möjligt att jag gör folk glada. Över min döda kropp att jag skulle ta på mig en sorts glad roll när jag träffar andra människor, men bara för att jag är deppig i huvudet går jag inte runt med mungiporna pekandes nedåt dagarna i ända, fuck det. Klart jag är glad emellanåt, som vem som helst. Men för helvete, people, överlad är jag inte särskilt nöjd, eller glad. Jag önskar verkligen att jag var det, men jag är inte det. Och inte blir jag det förrän jag kommer ifrån det här stället. "Jaså, tonårsrebellen vill dra från sin lilla håla" JA FÖR FAN! Jag orkar inte stanna här en sekund till, men vad ska jag göra åt det? Jag får vackert vänta till efter studenten, sommarjobbet, sommaren och ända till hösten kommit, innan jag kan dra the hell härifrån. Ah, va fan.. jag ska dra till Blekinge efter plugget, bo med Robert och arbeta. Yes sir, I am. Try and stop me, please. In that case you're in for a treat. Åh, suck.. jag är rätt fånig. Det kanske är därför jag känner mig så märklig. Om jag inte ens förstår mig på mig själv, vem fan ska då göra det? Hur som haver, vet alla som läser min blogg vid det här laget hur och var jag ska tillbringa min eftergymnasiala tid. Så i Ramones muntra anda; hey ho, let's go!

Förresten; har sett Birds of America idag. Bra film. Lyssnar på Vampire weekend nu. Bra band.

-If you are gonna live totally outside the lines, all of the people moving on the inside of them are gonna flatten you.