nu har jag bestämt mig att det är dags att abdikera. jag orkar inte mycket mera, nu är det dags att lägga av.

fan vilken tom dag. ångestattack(er) och torra tårar och skam och mentala sår vars stygn rivs upp gång på gång. jag har ingen cure mot den här bluesen. kan någon berätta hur jag plockar upp mig?

i hela mitt liv har jag varit annorlunda, och ibland även försökt för att vara extra sådan. nu, för första gången någonsin, strävar jag efter att kunna gå på gatan utan att folk slänger långa, nyfikna blickar på mig. jag tvättar håret tre gånger varje gång jag tvättar det för att få ur den blå färgen fortare så att jag ser mer naturlig ut. jag mår numera dåligt när folk stirrar på mig. det är som om de är "jag och dem", och jag vill inte känna så. fast jag kanske bara är en gnutta paranoid. kanske borde "skärpa mig". det bara känns som att det går emot hela min livsfilosofi och allt jag tror på. måste jag lägga mig ner för ett system jag ogillar för att få det liv jag vill ha? de känns som hyckleri. och framför allt känns det som ett svek mot alla människor som har det sämre än jag. jag borde kämpa för dem. jag borde kämpa för en bättre framtid för alla, för det förespråkar jag och tror på. ändå är det liv jag vill ha inte möjligt i en framtid där vi lever i en mer jämställd och rättvis värld där nästan alla trivs och har det relativt bra. jag känner mig verkligen hjälplös och egoistisk och vet inte alls vad jag ska göra. jag måste prata med någon, diskutera och få perspektiv på mitt liv. jag tror att det skulle göra mig gladare.

idag lagade jag iaf den godaste köttfärssåsen jag någonsin lagat! den var otrolig. och det var stört skönt att komma hem till en ren och fräsch lägenhet idag! känner mig vuxe och stolt över mitt place när jag tar hand om det så fint.. nu ska jag tvätta håret och kolla Gilmore girls. verkar som att det håller på att bli en tradition.. anywho, toodles! jag ser till att imorgon blir en bättre dag.

-jag ska plocka om dig!