I'm an extraordinary machine

nu längtar jag verkligen bort härifrån. lyckas alltid, av någon outgrundligt idiotiskt timad anledning, sitta vid datorn när någon av mina familjemedlemmar kommer hem. detta leder till att de tror att det är vad jag gör hela dagarna. 1. jag är sjuk, VAD FAN SKA JAG ANNARS GÖRA?!??!?! 2. när jag inte är sjuk, är jag i skolan hela dagarna, kommer hem vid 16-17 och kollar min mejl, och fem minuter senare kommer de hem och ba "har du suttit här hela dagen?!?!?" klart jag har, det är det jag får mitt studielån för i slutet av varje månad. fubbickar.

men på riktigt, när jag bor själv ska jag gå naken genom lägenheten, ligga apatisk i min säng i flera dagar, GRÅTA hur mycket jag vill utan att någon frågar hur det är(för jag vill faktiskt inte prata med er) och äta och dricka vad och hur mycket jag vill utan att höra mamma väsa ifall jag häller upp en centiliter mer juice än vad som är OK. jag är inte bitter egentligen, men hela situationen och allt som hänt på sistone gör mig så jävla arg och ledsen och jag vill bara bli lämnad ifred i mitt kaos. så snälla, låt mig vara. jag kommer ut när jag orkar.

-if there was a better way to go then it would find me. I can't help it, the road just rolls out behind me. be kind to me, or treat me mean. I'll make the most of it, I'm an extraordinary machine.