Vi har en hel del tid att ta igen

jag har aldrig förut varit så här destruktiv. sprit, cigg och kaffe. kaffe? ja, kaffe. och jag är inte rädd längre. men det skrämmer mig, ironiskt nog. jag är inte rädd för något. slå mig, liksom. I don't care much. jag har aldrig varit så här långt borta eller djupt nere. jag känner mig isolerad från andra människor. jag hör vad de säger, men jag förstår inte. jag tittar på dem, men jag ser dem inte. och de som förstår, och de jag ser och som brukade se mig, har försvunnit. bara hopplöshet och destruktivitet kvar. och det där jäkla kaffet.

om ungefär tre veckor bor jag i alla fall i en egen lägenhet och kan vara hur deppig som helst, utan att någon frågar hur det är med mig och påpekar att jag borde prata med dem. ganska enerverande, då det enda jag begär är att bli lämnad i fred. min rebelltid är nu, så fuck the hell off.