The heartache can wait

sjukt seg dag. degig dag. ska till V hamnen å fika å leka dramalekar i flera timmar. det låter faktiskt väldigt kul. å ikväll ska jag käka middag med papi å Hanni. å jag lyssnar på världenz bezta jul-playlizt; nize X-mazzz. den består av julskivan The Hotel Café presents Christmas songs, å är såhääääär bra! kolla in! eller ja.. lyssna in!

kom nyss att tänka på en sak. jag mår dåligt eftersom jag känner mig sviken å besviken. som om jag inte syns. det känns verkligen som att jag är ganska noga med att få fram vem jag är. ändå blir jag förbisedd, å det gör faktiskt väldigt ont. är jag inte den jag tror att jag är? joo. det kanske bara är vissa som ser mig som den jag är, å det är synd. jag är nämligen säker på att jag är mer än vad somliga knäppgökar tror.
fast jag ska nog inte säga så mycket. många gånger ser inte jag heller människor för dem de faktiskt är. jag försöker, men det är väldigt svårt. jag har alltid irriterat mig på människor. fick en släng av mitt gamla jag igår - fan var arg jag var! tänk att jag har gått runt å varit så arg, hela tiden? nu är jag ledsen ganska ofta, men det tar inte alls lika mycket energi som det gör att vara arg! jag antar att jag ska vara glad. är en ny, mindre arg, mycket ledsnare person. å äldre. thank God 4 dat.
men 4 real. jag är äldre än vad jag är. jag är intelligent, jag är klok, jag är begåvad. jag har filosoferat sen jag kunde tänka å jag älskar av hela mitt hjärta. jag får dessutom panikångest med jämna mellanrum, gråter mig till sömns å lagar trasiga hjärtan. mest mitt eget. så här är jag. jag är så här. men jag är också mycket, mycket mer än så här. å lite mindre. förstår du?

-there it is, the Rule of my life, u know, that it always looks like it's gonna be something great, but then it's just a damn plastic bag