OK, jag kan låta dig förstöra mitt liv. ingen bra idé, men jag kan inte låta bli

alltså, männen i mitt liv. de är för många, för off, för fega, för påstridiga, för korkade, för envisa, för gamla. för lika mig.. en av mina två bästa vänner är en man. vi är så olika man kan tänka sig, och ändå synkar vi så sjukt jävla bra och kompletterar varandra totalt. jag skulle vilja kalla honom för bror, för jag älskar honom på det sättet. jag till och med grät när jag pratade med honom i telefon härom dagen och han meddelade att han inte kunde komma på mitt födelsedagskalas. det måste vara sann kärlek.
en kille jag tycker hemskt mycket om som vän kan bara inte låta mig vara just det och fortsätter tjata om dejter och annat, trots stränga tillsäganden från min sida. en annan tror att vi dejtar, när vi i själva verket bara har tagit upp en vänskapsrelation som legat i dvala i flera år. andra män tror att jag vill dejta dem, och andra förstår mig inte. någon är seg i planeten och en annan ser mig inte fast jag står mitt framför honom. ibland kan jag vid dessa tillfällen inte låta bli att lite flyktigt tänka "åh, dessa hopplösa män", trots att det tar mig emot. men jag skulle aldrig någonsin byta ut dem, och jag skulle aldrig hata dem. för för varje jobbig, hopplös man som har eller kommer att behandla mig illa, så finns det minst en elak tjej. och de här underbara männen ger mitt liv en oborstad guldkant som jag inte hade klarat mig utan. älskade män - ni ger mig kärlek, glädje och i ärlighetens namn kommer jag bättre överens med er än med någon brud. all my love,

Cajsa