Jag känner mig dryg och trött. Jag saknar mina kompisar som inte anländer förrän om någon timme. Men jag klarar mig. Jag undrar och undrar och undrar.. Borde jag skriva? Läsa? Komponera? Dikta? Jag vet inte hur jag ska göra! Jag måste komma bort härifrån, så vitt vet jag. Jag vet vilka personer jag vill träffa, vart jag vill åka, nästan allt. Jag måste göra allt för att få reda på hur jag är. Jag undrar vem som egentligen känner mig bäst, jag eller någon annan? Hur som haver, jag vill inte bli för personlig eller gnällig, för jag lider inte så mycket som man kan tro.

På torsdag ska jag och Ange shoppa kläder, för det kan vi behöva. Iallafall jag. Vi får se hur det artar sig.

Just nu drömmer jag de konstigaste av drömmar. Jag undrar vad de kan innebära. Antagligen är de bara reflektioner av mitt för tillfället förvirrade och faktiskt ganska flummiga inre. Men kom ut då, så jag får se på dig!

Jag vaknade imorse. Robert tvättade. Vi cyklade till donken, viket jag bittert ångrar. Jag bjöd på frukost. Vi skildes åt. Jag cyklade och hamnade, efter en trevlig omväg, på Roberts skola, där vi skulle mötas. Han dök inte upp. Jag promenerade hemåt. Stannade vid affären och köpte tidningar. Jag anlände hemma. Ringde på dörren. Robert var inte där. Jag väntade. Han kom hem. Vi gick in, jag fick en yoghurt. Robert läste sin tidning och somnade i sängen. Jag satte mig vid datorn, där jag nu befinner mig.
-
Jag älskar Karlshamn. Skärgården, Strandpromenaden, husen, havet, allt! Och alla man möter ler, vilket nästan aldrig händer nere i Skåne. Det gläder mig att veta att alla inte beter sig som de buttra surpupporna i söder gör. Ikväll bär det dock av hemåt, efter besök av Monkan, Henrik och lille Isak. Tack för mig, Karlshamn!

I carry your heart with me. I carry it in my heart.
-
Jag älskar dig! Du är helt rubbad och jag förstår mig verkligen inte på dig, men jag älskar dig! En helt oändligt god människa är vad du är, och en otroligt konstig, men underbar vän. Och det gäller fler personer också, för den delen!
-
Nu sitter jag hemma hos Robert i Karlshamn och längtar efter att sätta mig bredvid honom i hans lilla, men ack så befintliga säng och spela uråldriga tv-spel och bara mysa. Ikväll ska vi prova whisky och sörpla ravioli så det står härliga till! Jag älskar dig förbannat mycket, babe.

Trevlig gårdag med brudarna, jojo. Snack, snacks och "Vänner". Bernard var såklart också med på ett hörn!
-
Lär dig planera innan du driver mig till vansinne! Men jag älskar dig lik förbannat, din dumma pojke. Ikväll anländer du till mig och mysfika. Jag älskar dig så otroligt.

Igår blev det kaos för att du är som du alltid har varit. Kom igen! Säg ifrån! Våga lite!
-
Ikväll ska jag mysa med Jenny och Ange. Eftersom den sistnämnda och jag har klurat ut att vi båda har en förkärlek för dippor tänkte vi satsa på några sådana samt lämpligt dippmaterial. Dessutom ska vi nog skapa några gemytliga bakverk, om vi kommer fram till vad det skulle kunna bli.. Det är klurigt med bakverk.
-
Jag är lagom förbannad och vill bara få tag på min stackars sate till pojkvän så att jag kan läxa upp honom lite. Livet är hårt. Och jag behöver nya strumpor och skor, de djävlarna går det hål på stup i ett.

Jag saknar dina andetag mot min nacke och ditt sätt att hålla om mig innan jag somnade.

Allt är långt ifrån nu, och jag hatar att det blivit så.

Jag längtar efter dig.

Hela mitt jag längtar så det brinner i tankarna.

Kom hit och visa vilka vi är.

För bara med dig, kan jag verkligen leva.

-

Idag är en vilsen dag. Jag är så trött på alla. Jag vill bara prata med min släkt och Robert, resten kan dra precis vart de vill, men bort från min närvaro. Jag hatar detta ständiga längtande! Jag vill ha mer!

Kom nära, så nära, så nära.

Imorgon ska jag se "Mamma Mia" med Inger. Jag har sett fram emot det, faktiskt. Vi ska fika lite först, det blir säkert trevligt. Jag behöver någon att umgås med som inte ställer en massa frågor stup i ett.

Jag har kommit fram till att jag är väldigt egoistisk, förmodligen för att jag inte riktigt vet vem jag är än. Dessutom irriterar jag mig mer och mer på människor i min närvaro, och jag orkar inte hjälpa dem med petitesser. Jag som strävar så efter att bli snäll. Saken är den att jag inte orkar. Jag orkar verkligen inte hjälpa andra, när jag knappt orkar hjälpa mig själv. Äh, det är inte så farligt som det låter, men jag undrar sannerligen vad jag gör fel. Måste jag möjligen ändra mitt sätt att tänka? Alldeles säkert. Åh, det brinner en eld i mitt hjärta som vill ut, ut, ut! Jag vill sjunga ut all min ilska, all min glädje, all min kärlek, ja, alla känslor bara rätt ut i ansiktet på alla djävlar! Kom hit och ge mig lite kärlek, va.