teardrop

innan jag ska sova brukar jag fundera på dåtiden, nutiden och framtiden. ibland är jag lycklig, ofta är jag ledsen. just nu känner jag mig glad och tacksam, men fruktar att det bara är tillfälligt. jag önskar dock innerligt att det inte är det, för jag känner mig plötsligt så stark och full av liv. det känns som om ingenting kan krossa mig. mycket pga att jag gör som jag aldrig har gjort innan när jag har mått dåligt; tagit tag i mitt liv och inte utsatt mig för smärta i onödan. det är riktigt sunt för psyket.

jag är tamejfan en skänk från ovan

igår tog jag en liten nap i min säng i två timmar, vilket resulterade i att jag bara hann springa och köpa en sallad och lämna tillbaka filmen innan jag tog bussen till Fia. vi hyrde Trust och köpte godis, och sen kurade vi ihop oss i sängen med hennes syrra Sara och hade det supermysigt. hennes mamma och man bjöd på middag och hennes styvbror var också med. alla var väldigt snälla och mysiga och allt var så himla hemtrevligt! jag log hela bussresan hem.

idag har jag graffat hela dagen med alla mina klasskompisar. jag, Nalo och Dajana målade tillsammans och det var riktigt jävla skitkul! bra blev det också. vi lunchade på Rose garden och skrattade ungefär hela dagen. Nalo och jag stötte ihop med två bekanta göteborgare när vi handlade cans, och sen sjöng vi och pratade om Malmö, dialekter och huruvida snäckor är finare än pärlor. jag är glad över att ha så fina vänner och kul människor runtom mig. det känns riktigt fett, faktiskt.

imorgon ska jag till skolan, tvätta och måla en tavla till min systerdotter Vilma som fyller 6 år på måndag. jag hoppas att hon tycker om den. sen kanske jag går på bio för mig själv. det hade varit trevligt. helgen blir urfet. fan, det börjar nog ordna upp sig. att ha saker att göra skingrar tankarna, och det hjälper mig verkligen att må bättre. på bara en vecka har jag gått från vrak till någorlunda stabil. det känns nästan som ett mirakel att det har gått så snabbt. och det kanske det är också? Gud kanske förstod att jag behövde en hjälpande hand. en ny vän. lite förlorad styrka tillbaka. men oavsett om det var Gud, en slump eller jag själv som fick mig att må bättre, är jag oerhört tacksam över att jag gör det.

-jungle love is driving me mad, is making me crazy

Eet

jag har plockat undan i lägenheten. här är oförskämt fräscht inne. jag har till och med två skålar med godis på bordet bredvid Freddie, ifall någon kommer på besök. räliga jelly belly beans i den ena och Neverstop i den andra.
jag skiter i Christiania idag. softar i stan. tänkte sola, köpa magneter och träffa Nalo och Mackan. ikväll ska jag till Fia och slappa. det ska bli riktigt, riktigt mysigt.

hej då.

-it's like forgetting the words to your favorite song. you can't believe it, you were always singing along

if you remember you're unknown, buffalo land will be your home

(har alltid trott att det ska vara "a gnome" i stället för "unknown" i texten ovanför. lite pinsamt. och fantastiskt underhållande så här i efterhand)

jag har haft ett mycket trevligt dygn. igår lunchade jag med Nalo på Vespa. vi tryckte i oss varsin pasta, köpte räliga jelly belly beans och skildes åt. jag gick på Neverstop-jakt genom halva innerstan, men som om någon drev med mig fanns det inte en jävla affär som hade det, så jag köpte en massa läsk och chokladpudding i stället, drog hem och tillbringade 1,5 timme åt att garva ihjäl mig åt Ace Ventura. sen packade jag ihop alla mina prylar som hållit mig sällskap när jag har varit på vift under de senaste tre veckorna, vilade alldeles för länge och kom 40min för sent till centralen där jag skulle träffa upp Snild. han var lite bitter, men det var OK. vi tog 4an hem till mig, och eftersom jag var halvdöd av trötthet(tror att Nalo smittade mig, eftersom jag var lagom pigg innan jag träffade henne) slängde vi oss på varsin kortsida av sängen och kollade på Juno. sen handlade vi krubb och hyrde Red riding hood innan vi slocknade som två små barn. övertrevlig kväll, och jag hade inte en tanke på ångest. det var extremt skönt.

idag ska jag tydligen till Christiania och se mina klasskamrater rappa på någon grej. det blir säkert skitkul, särskilt som jag aldrig har varit där innan. det blir nog riktigt fett.

just nu tror jag verkligen på en högre makt. innan gick jag runt som i en bubbla av ångest och sorg och bottenlös hopplöshet, men just när allt kändes som mest ångestfyllt och sorgligt och bottenlöst hopplöst, blev jag bönhörd och det dök upp en vän och det gick upp för mig att mitt liv fan inte är över än. så jag är glad just nu. mest för jag har en massa vänner som bryr sig om mig, men också för att jag inte har fallit när jag har snubblat. och jag har verkligen snubblat.

-those do not love that do not show their love

för hon var bäst, försök att överträffa det, ja

i helgen var jag med om det mest bisarra jag någonsin upplevt. jag hade nyss handlat mat och var på väg hem. jag var på extremt dåligt humör, hade fruktansvärd ångest och funderade på att dra till psykakuten, för allt kändes så hopplöst. just när jag stod och grät som värst kom det förbi en kille och frågade hur det var fatt med mig. och det var ju inte så jävla bra. vi stod tysta en stund, och plötsligg frågade han mig om jag ville följa med på födelsedagskalas för hans lillebror. jag tänkte att svarar jag inte ja nu är det något fel på mig. så jag svarade ja. snubben presenterade sig som Snild, och nämnde vid mitt förundrade ansiktsuttryck att det bara finns två som heter det. sen tillbringade jag halva kvällen hemma hos hans halvbrors mamma och hennes man. alla var löjligt trevliga, maten var oerhört god och jag trodde nästan att jag hade fått en psykos. både jag och Snild kände igen varandra, men vi vet inte varifrån, så vi har säkert setts i ett tidigare liv eller nåt. efter kalaset knallade jag och Snild runt i Malmö, och eftersom det råkade vara Kulturnatten fanns det massor av konstinstallationer och vernissage som vi kollade in. när vi skildes åt fick jag hans kort, och när jag vaknade igår och trodde att allt hade varit en märklig dröm, var kortet det enda som talade om för mig att det inte hade varit det. och det kändes riktigt fantastiskt. jag kände mig bönhörd. för just när jag tänkt att jag inte hade någon kvar att prata om allt med, dök det upp en ödmjuk man som pratade med mig. det måste vara ett Gudsbevis.

-time is making fools of us again

so is it over? is this really it? you've given up so easily, I thought you loved me more than this

idag gör det ont, men jag klarar mig. jag klarar mig, för jag klarar allt.

jag har macka och smoothie i magen, askblont hår, Adeles 21 och tre nya teer. lyssnar på min nya skiva, dricker jasminte och läser inredningstidningar. funderar på att så småningom fly landet. snart ska jag återlämna ett gäng filmer, träffa superfina Elin och fika, klippa mig och jobba all nite long. vi ska ha en balkanfest på klubben idag, ritigt fett!

nu ska jag fundera, dricka upp mitt te och bounca. yo y'all

-har du string på dig?

hurt

I hurt myself today
to see if I still feel
I focus on the pain
the only thing that's real
the needle tears a hole
the old familiar sting
try to kill it all away
but I remember, everything

what have I become
my sweetest friend
everyone I know,
goes away
in the end
and you could have it all
my empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt

det blev en sådär-dag igår. jag gillar inte att ha ångest. jag hatar att känna mig ospeciell. jag HATAR att vara en i mängden. jag känner mig naiv, korkad, värdelös och som om jag tar upp alldeles för mycket plats i andra människors liv. och jag vill inte ha några kommentarer på det.

helt otroligt att jag skriver om det här. om någon läser detta, så måste denna någon förstå att det här inte är ett rop på hjälp. det är bara ett sätt för mig att få ut lite av allt som pågår i min hjärna. och om jag ska vara ärlig så förstår jag ingenting av det.

sometimes it lasts in love, but sometimes it hurts instead

aww baby.. idag är en seg dag.

det är fel på mig. jag vet det. tur att jag har blå fiskar som simmar runt i min kropp och fantastiska varelser i min närvaro. det känns åtminstone underbart.

idag ska jag handla cans och fika och handla smink och fika och åka till mamsen. det blir nog en fin dag, för jag ska fan bära 60-talsklännig och sjukt balla skor med feta platåsulor. ASFETT

nu ska jag käka flingor ur kopp med Elvira. hej då

-waka waka

sorry, please excuse my attitude, but if I only had food, I wouldn't be in such a bad mood

jag har kommit fram till att jag har betett mig som om jorden snurrar kring mig. men det gör den ju inte. samtidigt, vem ska spela huvudrollen i mitt liv om inte jag? jag har tyckt att jag varit så lyhörd och generös och trevlig.. i ärlighetens namn kanske jag bara är ett egocentriskt, egoistiskt svin? fan va sorgligt i så fall. fast det tror jag inte. mina tankar är ju goda. det är dock svårt att vara lyhörd när ens psyke håller på att krackelera, svårt att vara generös när man inte har något att ge och trevlig.. tja, det kan jag ju faktiskt vara. och det är jag nog också, fast med en stor dos sarkastisk, svart humor. men hallå. det är väl okej?

the bottom line är att jag håller på att rannsaka mig själv, inse saker om mig själv som jag inte tidigare har lagt märke till. jag kanske har förträngt dem, eller blundat för dem. eller bara varit för instängd i min egen skalle för att kunna inse att de finns i mig. nu ser jag dem, och det är både frigörande och skräckinjagande. vem är jag egentligen? hur ser folk på mig? är jag underbar mot somliga och ett svin mot andra? är jag en gnutta socialt efterbliven som min storasyster tycks tro, eller är det bara sån jag är? jag är så trött på BS, jag vill ha sanningen! THE BOLD TRUTH! GE MIG DEN, FÖR HELVETE!

nu äter jag KitKat. jag fick den av min faster som var här häromdagen. vi brukar prata om ångest och annat som pinar oss. det är inte speciellt trevligt, men det känns skönt efteråt. att ha någon som är så pass mycket äldre än mig som förstår hur jag känner, som vet hur det är att ha panikångest, det är fan ovärderligt.

idag ska jag tvätta färdigt och bounca bort till Elvira och Elvira. mitt hjärta dunkar. jag har inte varit där på fem dagar och det är nånting på gång. jag känner det i tårna. mina tår ljuger aldrig. de vet när det är fara å färde. och fan va hjärtat dunkar.

-den här går ut till alla saknade vänner

den här dagen

just nu har jag ingen aning om vad jag känner. det gör ont överallt och jag gråter tills huvudet värker som om det skulle gå i bitar och jag sympatiserar med Harry Potter när det svider i hans ärr.
jag var på psykakuten igår. jag var där i ca4 timmar. jag fick prata med en sjuksköterska och sedan med en underbar läkare som skrev ut nya ångestdämpande piller åt mig(märk väl att det inte var därför han var underbar). jag vet inte varför jag skriver ner det här här. jag vet bara att det är för smärtsamt för att skriva ner fysiskt på papper, och i vilket fall som helst har jag inte min dagbok här. och jag måste skriva om det. jag måste få ut det. hur ont det gör att drastiskt förändra sitt liv från psykisk misär till någon form av välbefinnande. "Att bli en bättre människa - de nio stegen". eller hur många de nu är. om de finns alls. jag är iaf jävligt trött på att ha ångest som standardsinnesstämning. och jag har lärt mig att jag varken är Dumbledore eller Moder Teresa. jag har inte överseende med allt, och jag måste förstå att det är OK. sån är jag. men enbart insikten om att jag inte är något helgon och därmed inte behöver bete mig därefter har faktiskt redan påverkat mitt tankesätt en smula. det känns bra. det känns faktiskt fantastiskt.

idag ska jag till skolan, återse min efterlängtade Max efter ca tre månader och antagligen dra hem till mamma igen. jag orkar inte riktigt vara ensam, men jag vill inte heller bli för engagerad i vad som händer. idag föredrar jag att vara en fluga på väggen i ett hus med talande, levande människor.
och i helgen har jag jobbat, gråtit, varit hos Elvira, gråtit, varit på IKEA med pappa och gråtit. i runda slängar.

idag kommer jag för sent till skolan, men jag bryr mig inte särskilt mycket. Mårten drar iväg oss till ett utomhusgym i Bulltofta ungefär varannan dag, vilket resulterar i att halva klassen tar sovmorgon och dyker upp på skolan två timmar senare, mumlandes namnet på någon mystisk fysisk åkomma som gjort det omöjligt för dem att delta i morgongymnastiken. eller så skryter de högljutt om vilken skön sovmorgon de har haft, det är lite olika. hur som helst är jag en av dem idag, och jag tycker mig ha full rätt att göra så. nu ska jag äta frukost. känns som om jag knappt har ätit något på hela helgen.

hej då. vi ses.

-it is the unknown we fear when we look upon death and darkness, nothing more.