God afton.
Ikväll blir det hamburgare till middag. That's pretty good. Jag är hungrig efter en riktigt bra dag. Jag känner att jag har hittat hem igen, även fast det var en ganska snårig stig hit. Usch, det har varit jobbigt. Jag trodde inte att jag skulle tycka om mig, jag ville inte glida tillbaka i gamla gängor, men.. FAN vad jag trivs!
Älskling!
-
Jag saknar Robert. Ibland när jag saknar honom alldeles förfärligt mycket, önskar jag att vi bodde tillsammans i ett mysigt hus i Blekinge, med trasmattor överallt och att vi drack te ur skört, småblommigt porslin medan vi klappade vår stora Grand Danois och njöt av eftermiddagens sista ljusa timmar i vårt ombonade kök.. Sedan återvänder jag till verkligheten och inser att det kommer dröja minst två år innan vi ens snuddar vid en verklighet av den drömmen, och minst fem år innan den kan slå in på riktigt, om vi ens är tillsammans då. Åh, vad jag längtar efter ett vuxenliv, samtidigt som jag inte kan släppa taget om min barndom och min snabbt genomrusade tonårstid. Usch, jag låter som en gammal gumma. Jag vill bara växa upp lite! Jag saknar farfar, och det dröjer en dryg månad innan jag får träffa honom igen. Det suger faktiskt. Rätt mycket också, för den delen. Men en kul sak som inträffar ikväll, det är desperata hemmafruar och "Morgonsoffan"! Det får man inte missa för hundra gubbar!
ROBERT, MIN MAN!
Ikväll blir det hamburgare till middag. That's pretty good. Jag är hungrig efter en riktigt bra dag. Jag känner att jag har hittat hem igen, även fast det var en ganska snårig stig hit. Usch, det har varit jobbigt. Jag trodde inte att jag skulle tycka om mig, jag ville inte glida tillbaka i gamla gängor, men.. FAN vad jag trivs!
Älskling!
-
Jag saknar Robert. Ibland när jag saknar honom alldeles förfärligt mycket, önskar jag att vi bodde tillsammans i ett mysigt hus i Blekinge, med trasmattor överallt och att vi drack te ur skört, småblommigt porslin medan vi klappade vår stora Grand Danois och njöt av eftermiddagens sista ljusa timmar i vårt ombonade kök.. Sedan återvänder jag till verkligheten och inser att det kommer dröja minst två år innan vi ens snuddar vid en verklighet av den drömmen, och minst fem år innan den kan slå in på riktigt, om vi ens är tillsammans då. Åh, vad jag längtar efter ett vuxenliv, samtidigt som jag inte kan släppa taget om min barndom och min snabbt genomrusade tonårstid. Usch, jag låter som en gammal gumma. Jag vill bara växa upp lite! Jag saknar farfar, och det dröjer en dryg månad innan jag får träffa honom igen. Det suger faktiskt. Rätt mycket också, för den delen. Men en kul sak som inträffar ikväll, det är desperata hemmafruar och "Morgonsoffan"! Det får man inte missa för hundra gubbar!ROBERT, MIN MAN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar