En jävla massa sorg och kärlek

Det gör så förbannat ont i mig när jag tänker på allt jag har gått miste om. Fast å andra sidan har jag upplevt en hel del som andra inte har upplevt, eller någonsin kommer att uppleva. Det är en klen tröst, och det gör ont som fan ändå.
Jag är glad att jag har sådana superba vänner, som dansar snödanser, snacka anti-skit och kollar på riktigt kul YouTube-videor och dricker gott te och käkar varma mackor med ost och kaviar. Jag älskar er så mycket.
Och mina syrror. Jag älskar er. Pyret, för att du är gnällig, ordentlig och snarkar. Jullan, för att du är taskig, ärlig och alltid kommer för sent och sen skyller på det faktum att du har barn även fast det inte har något med det att göra eftersom du har kommit för sent i urminnes tider.
Mami och papi. Jag älskar er. Mami för du är knasig, vis och hur tjatig och plockig som helst. Papi, för att du är slarvig, bra på tekniska prylar, främst datorer, och mer än gärna ser en action-rulle som du sedan somnar sååå gott till.
Baby. Du förstår mig, även fast du inte gör det, och älskar mig trots allt knäppt jag hittar på. Jag kan inte begära något mer. Jag älskar dig också.
Nu, när jag har fått så många känslor ur huvudet, ska jag hem och läsa. Idag är en märklig dag. Snö i oktober, jag säger då det.

-Dying? Not at all. Quicker and easier than falling asleep.