Clowns to the left of me, jokers to the right, here I am; stuck in the middle with you

Tell me why?
I don't like Mondays.
Tell me why?
I don't like Mondays.
Tell me why?
I don't like Mondays.
I want to shoot the whole day down.

Robert har åkt hem och jag funderar över småsaker som stilar, kärlek, framtiden och paranoia. Ikväll ska jag se My blueberry nights, igen. Jag somnade nämligen sist jag såg det. Igår när jag var helt förstörd, tänkte jag "om jag köper en bit blåbärspaj blir nog allt bra igen." Jag hade fel. Pajen både såg ut och smakade som blå deg. Dålig idé. Kvällen slutade iallafall bra, med glögg och Robert.
Jag vet att många påstår följande, men jag är den enda som kan ha fullständigt rätt. Jag struntar nämligen i hur många komplimanger andra får av sina "fantastiska" pojkvänner, för jag ser hur de tröttnar på varandra och hur deras passion hjälplöst dör efter några månader. Jag har hellre en underbar pojkvän som inte säger så mycket, men som visar sin kärlek till mig på andra sätt, än en pojkvän som ger mig komplimanger hela tiden, men som jag tröttnar på efter ett kvartal. Klart att det inte är så här för varenda jävel, men tro mig: jag har erfarenhet. Man märker ju efter ett tag vad det är som betyder något. Ord eller känslor? Känslor, tack så mycket.
Det jag skulle avslöja var, som jag tidigare påpekade att många andra påstår, är att jag har världens bästa pojkvän. Det har hållit i fyra och ett halvt år imorgon, och jag kunde inte haft det mycket bättre. Robert har gjort mer för mig än något ord kan göra för någon.

-Nobody loves you like the way I do