My tears don't fall nearly as often anymore, and it's cool

Imorgon är en ny dag. Då kommer Robert hit, till mig, och jag saknar honom så mycket. Jag vet att jag kommer gråta av glädje när jag ser hans vackra ansikte och har hans mjuka händer omkring mig. För jag saknar honom inte som jag saknade min mamma när jag skulle sova över hos min moster när jag var liten, eller som jag fortfarande saknar min grisnalle Jojo som försvann under mystiska omständigheter under en skoldag för ungefär tio år sen, eller som jag desperat saknar och letar efter en sysselsättning eller rentav en mening med mitt framtida liv. Jag är SÅ off. Jag saknar Robert, för att han, trots att han inte ofta förstår mig, åtminstone respekterar vad jag känner, tycker och vill, och behandlar mig därefter. Jag saknar honom för att han i mina mörkaste, värsta stunder av hjälplöshet och ovisshet ger mig vägledning, hopp och kyssar. Fy bubblan va cheesy. Men allvarligt talat, I couldn't care less. Och vem i helvete bryr sig ändå? Jag älskar och saknar min Robert. Japp, sånt äre!

-Fuck me senseless!