för hon var bäst, försök att överträffa det, ja

i helgen var jag med om det mest bisarra jag någonsin upplevt. jag hade nyss handlat mat och var på väg hem. jag var på extremt dåligt humör, hade fruktansvärd ångest och funderade på att dra till psykakuten, för allt kändes så hopplöst. just när jag stod och grät som värst kom det förbi en kille och frågade hur det var fatt med mig. och det var ju inte så jävla bra. vi stod tysta en stund, och plötsligg frågade han mig om jag ville följa med på födelsedagskalas för hans lillebror. jag tänkte att svarar jag inte ja nu är det något fel på mig. så jag svarade ja. snubben presenterade sig som Snild, och nämnde vid mitt förundrade ansiktsuttryck att det bara finns två som heter det. sen tillbringade jag halva kvällen hemma hos hans halvbrors mamma och hennes man. alla var löjligt trevliga, maten var oerhört god och jag trodde nästan att jag hade fått en psykos. både jag och Snild kände igen varandra, men vi vet inte varifrån, så vi har säkert setts i ett tidigare liv eller nåt. efter kalaset knallade jag och Snild runt i Malmö, och eftersom det råkade vara Kulturnatten fanns det massor av konstinstallationer och vernissage som vi kollade in. när vi skildes åt fick jag hans kort, och när jag vaknade igår och trodde att allt hade varit en märklig dröm, var kortet det enda som talade om för mig att det inte hade varit det. och det kändes riktigt fantastiskt. jag kände mig bönhörd. för just när jag tänkt att jag inte hade någon kvar att prata om allt med, dök det upp en ödmjuk man som pratade med mig. det måste vara ett Gudsbevis.

-time is making fools of us again