your golden wings

jag har en del riktigt fina vänner som jag vet älskar mig precis som jag är. det är då väldigt lustigt att jag ändå orkar lägga ner tid och energi att irritera mig på dem som inte gör det.
det är klart att man blir sårad, för det är nästintill omöjligt att inte bry sig. det vore ju rent av känslokallt av mig att inte bry mig, och jag vore inte en riktig vän om jag inte tog åt mig när någon slutar bry sig om mig. men samtidigt tar jag nog åt mig för mycket. en människa som inte bryr sig om en är inte en människa värd att ha i sitt liv. så from now on tänker jag lägga ner mer tid och energi på människor som ger mig genuin kärlek än på dem som inte bryr sig särskilt mycket. det mår jag med största sannolikhet bäst av.

då jag har varit sjukskriven i flera veckor och sen smittsamt sjuk i några dagar, har jag känt mig väldigt isolerad från omvärlden och således även fruktansvärt deppig den senaste tiden. under den gångna veckan har ångesten och känslan av hopplöshet eskalerat, och i helgen låg jag som ett apatiskt kolli i sängen och grät eller bara glodde ut i rymden. när jag i början på veckan började göra saker igen, blev jag något gladare, men jag har ändå känt mig märkligt tom inuti. jag trodde att jag skulle bryta ihop på jobbet idag, men efter en kort stunds övervägande av situationen kom jag fram till att fortsätta jobba. efter ett tag kände jag hur skönt det var att bara sitta där och prata med folk. tiden rann iväg och jag sålde dessutom riktigt bra. det var nog min bästa jobbdag hittills. det är skönt att ta ansvar, särskilt när det innebär att spotta ångesten rakt i ansiktet.

jag känner mig så stressad att jag dör lite när jag tänker på allt jag har att göra under de kommande veckorna. det är så att man vill spy i en hink och sätta den på huvudet. näää.. va äckligt.
men lite.

jag kan knappt vänta tills min klipptid om två veckor. det ser ut som om jag går omkring med en möglig gammal sönderbränd peruk på huvudet. nja, kanske inte riktigt. men folk stirrar på mig som om så vore fallet.

whine, whine, whine and cry like a fucking bitch. men vafan, ibland måste all skit ut och nu känner jag mig faktiskt lite muntrare. ganska mycket muntrare, faktiskt. och dessutom fruktansvärt trött, så jag ska sova. och såklart läsa Harry innan jag somnar. måste vara den finaste traditionen jag har. men så älskar jag Harry också. cheerio!

-are you wearing glitter?
-only do it to get laid, man
-does it work?
-yeah
-I'll be damned..