The door in the floor

Yeparoni. Shit happens. Bullcrap. Jag vill lägga mig under täcket och sova tills det är så pass varmt att jag kan resa mig upp, ta på en klänning och ta en barfotapromenad ut genom dörren. Men det dröjer länge än, och man kan inte bara sova bort flera månader, det vore galet. Men det gör liksom ont.

Idag känner jag mig misslyckad, som om jag aldrig kommer bli någonting. Som om jag har gått förbi osa för att skaffa ett liv.
-Get real! Du är 18 bast!!!!!
-Jag kunde lika gärna vara 118.
-MEN FÖR FAN!!! Du är ett litet barn. Typ. Get over it! Släng dig ut i livet! Gör något! C'MON!!!!
-Det är för sent, ingen vill ha mig. Inget fungerar.
-Nä nu jävlar.. JAG SKA SPARKA DIG TILL LYCKA!!!!
-MEN LÅT BLI!!!!!
-ALDRIG!!!!!! ALDRIG SKA JAG GE UPP HOPPET OM DIG, DIN LATA, TJOCKSKALLIGA, TRÅNGSYNTA, ENVISA KOSSA!!!!
-MEN FÖR.. okej, jag försöker väl då.
-Att försöka är att göra något med tron på att det kanske inte fungerar. GÖR det bara!
-Okej, jag GÖR det väl då!
-Bra!




Jamaican me crazy.