det var längesen den här skiten urartade

fy FAN för mig. nu tänker jag spy ut gnäll tills tårarna sprutar, I don't care. det var längesen jag var så här tom.
fredags, drack vin hemma hos Johanna med bl.a Mia och Jon, stack ut på KB och dansade. hittade en snubbe som jag hånglade med, alla vänner försvann och även snubben så småningom. jag gick runt i familjära hoods, blev sentimental och grät. jättemycket, jättehysteriskt. slog mig ner utanför kebabhak, blev tröstad av två snälla killar som bjöd på cigg och två tuggor falafel. de tog en taxi hem, jag började gråta igen och vinglade hem genom stan. träffade engelsktalade kille från Egypten som kallade mig "sweet princess" och attackkysste mig på munnen. vaknade med sår på läppen.
igår, stack till Oliv i Ystad med Max och Tim, drack vitt vin på bag-in-box och sprang till bussen mot Öja. kom dit, irriterade mig på det faktum att utestället som Ystads alla kids hänger på ligger mitt i en åker mitt emot en lada. fantastiskt.
träffade sjukt mycket balla folk(grät nästan av glädje vid åsynen av Affe), dansade, drack och skrattade. hängde med enormt arrogant mjölkdrickande herre, något jag inte skulle ha gjort i nyktert tillstånd, då den enormt arroganta mjölkdrickande herren är ENORMT ARROGANT. slutade kvällen med att bli snuvad på sovplats, gråta(obehagligt likt morgonen före), ringa runt till halva Ystad i hopp om att hitta nånstans att sova innan jag gav upp och väckte Oliven. trodde jag då. hon, Sabrine och Carro satt nämligen fortfarande uppe och muppade. somnade lite småfnissandes på dubbelvikt madrass och sov stilla hela natten. vaknade med fint hår och puffigt ansikte, något förstörd.

nu är jag hemma och har precis käkat lite ägg, tomater och ostmacka. på tåget hit insåg jag att det är slutfestat för min del, iaf för en tid. jag måste dämpa Detets nervösa, hysteriska, desperata skrik efter bekräftelse och börja ta mer ansvar för mitt liv och mina val. jag skulle kunna skylla allt som har gått fel på er och dig och dig och dig.. men i slutänden lät jag er ta för er. och för det kan jag inte klandra någon förutom mig själv. jag vill inte prata om det, för jag orkar inte höra mina vänner antingen gnälla på alla idioter som "fuckar upp mitt liv", fast att det är lika mycket mitt fel, eller på mig för att jag fuckar upp mitt liv. jag blir bara arg, för jag vet vad som är snett; jag måste skärpa mig.
det blir målar/skrivar/film/släkt/kompis-kvällar för mig en tid nu. jag hoppas bara att jag inte sviker mig själv igen, för jag är så trött på att sitta och torrgråta(ni vet när det blir för mycket kaos på en gång och till och med tårarna har gett upp) och fundera på vad det är för fel på mig.

-manKIND?? but there's nothing kind about them!