Y'all gonna make me lose my mind

aah, nice musik. blir så störd när människor uttrycker sig typ "jag älskar musiken, den är mitt ALLT!!!" det känns så jävla ogenuint och konstlat. som om man säger så bara för att verka lite cool och särskild. jag menar, jag har alltid gillat och blivit glad av musik, men det är först när jag befinner mig på en nivå där jag känner mig missförstådd av eller känslomässigt isolerad från andra människor(nu, vill säga), som jag verkligen känner och uppskattar musikens enorma påverkan på mig. musik ger mig kärlek, hopp och en känsla av att jag inte är ensam. lite som en vän som viskar tröstande ord i örat på mig. det är djupt och äkta att veta (och känna) att det finns annat i världen än bara downs. särskilt när det numera krävs så oerhört lite för att get me down.
imorgon ska jag cykla en lång sväng för att rensa tankarna och inhalera lite frisk luft. sen ska jag plugga, eftersom jag har en tenta på fredag och bara har läst en halv sida i min långa bok.. stendumt. ska börja studera 4 real, behöver något att distrahera hjärnan med. dessutom är det kul att lära sig, och jag känner även att jag börjar få ut mer av att prata och diskutera med olika personer. ibland tar det dock stopp och min haka glider ner mot bröstet. men jag har börjat kika över glasögonkanten, och märkt att det inte är så farligt där uppe. då glider allt tillbaka i fokus och jag öppnar munnen igen. och börjar prata. och diskutera. och få ut mer av olika personer.
på söndag är det höstloppis i Folkets park och då ska jag (förhoppningsvis!) fynda prylar till lägenheten. it's gonna be awesome. men nu ska jag peta näsan+sova. ciao

-if I could, maybe I'd give you my world. how can I, when you won't take it from me?