confessions of a 20-something woman

jag glömde bort nyårslöften i år. jag hade redan saker som jag bestämt mig för att förbättra. jag måste jobba med mig själv, bland annat med hur jag fungerar socialt. fine, jag är social, men jag har nog en tendens att sortera ut människor. eller har haft, i alla fall. jag är bättre på att inte göra det nu. något annat jag behöver bli bättre på är att slutföra projekt. det spelar ingen roll vad det är, men jag tröttnar alltid när jag håller på att lära mig något eller ska genomföra något. jag klipper av håret fast jag lovat mig själv att låta det växa vilt, jag slutar spela elbas för jag tröttnar på att jag måste träna så mycket.. det är många småsaker som växer å blir stora saker, å jag är livrädd att jag ska göra likadant med mitt liv. aldrig genomföra mina drömmar å sen sitta där om 30 år å önska att jag hade dragit arslet ur vagnen när jag hade chansen att göra något asfett av mitt liv. nä, 2011 ska det minsann hända grejer! i promise u that. och mig själv.

jag är väldigt stolt över att jag inte blir arg på mina familjemedlemmar lika ofta, utan i stället försöker förstå hur de tänker. å så frågar jag oftare hur de mår. jag har blockerat mig där tidigare, för jag tycker att det är väldigt jobbigt att öppna mig för å lösa problem med min familj. vi har alltid löst problemen genom att skrika, dra oss undan å låta allt rinna ut i sanden, innan vi blir sams igen som om inget hade hänt. DÅLIGT SÄTT ATT LÖSA KONFLIKTER PÅ, Y'ALL.
men jag vill inte hänga ut någon. mina föräldrar gjorde så gott de kunde, å alla människor är just det. människor. vi gör fel ibland. hur som helst, jag förstår min familj bättre nu, å det får mig att må bättre. det får mig att växa å utvecklas, å även om jag i flera år känt mig som en 25-åring inkapslad i en 17/18/19-årings kropp, så känner jag mig numera som en 20-åring(ja, det är typ en månad kvar, but u get the picture), precis som om mitt inre och yttre jag har kommit i balans med varandra. jag känner mig fortfarande annorlunda å ofta också mer mogen än människor i min egen ålder, fast det kan ju också bero på att alla är olika. dessutom utvecklas man ju olika snabbt också, å är med om olika saker som gör att man växer åt olika håll. somliga kanske har mognat på plan där jag ligger back. jag vill inte låta full of myself, men jag har alltid varit lillgammal å det är inte många som har förstått mig å mitt sätt att tänka. så är det bara, å om sanningen ska fram är det faktiskt så att jag alltid har kommit bättre överens med människor som är äldre än mig(å killar. jag vet inte varför, men det kan bero på att jag inte är så jävla brudig. förutom att jag är analytisk då. å gillar mode å hästar, typ. det är ju dock rätt brudiga saker, fast jag gillar egentligen inte att dela upp egenskaper, intressen, osv i "manligt" å "kvinnligt". om vi ändå ska göra det, så kan jag ju meddela att jag förutom mode å hästar även gillar "äckliga" djur, att slåss å sitta med benen brett isär, så man kan lätt säga att jag har gått emot stereotypen av en brud i hela mitt liv. kanske är därför jag går ihop så bra med män. kaaanske. eller så är män ba my cup of tea).

det är i alla fall(slinker in lite så här smidigt efter sidospåret) först nu som det verkligen börjar gå upp för mig att jag inte har njutit ordentligt av min barndom å mina tonår. jag längtade så efter att växa upp att jag missade vad de åldrarna hade att erbjuda. men det är nog lätt att säga nu, när minnena av hur jag kände då har bleknat något. jag ska från och med nu i alla fall försöka njuta av att jag är ung, för när jag är 25(det är långt ifrån gammalt, men jag skriver det ändå eftersom jag i flera år har påstått att jag "känt mig som 25") så kommer jag säkert sitta där med ett småbittert leende å några få rynkor mer, titta tillbaka på mitt 17-åriga jag å sucka: din dumme jävel. jag önskar att jag var i din ålder.