Lazy confessions

jag spyr på att vara 19 år. jag tycker(vet) att man är så gammal som man känner sig och att mognaden sitter i huvudet och inte i ens fysiska ålder, men alla mina erfarenheter pekar på motsatsen. att man måste växa upp för att få ha en åsikt som kan tas på allvar. att man, om man tycker annorlunda än någon som är äldre än en själv, är för ung för att tycka. att man, om man viker av från normen för att det känns bra, är en tonårsrebell. släktingarna ler förstående och mumlar att man "kommer över det". att man, om man gör något barnsligt, är naiv, att man, om man beter sig vuxet, är för allvarlig och borde loosen up för att "ens bästa tid är nu".

jag har funderat över det där, för man hör alltid att ens bästa tid ska vara nu. jag undrar, jag. om det bara blir sämre från och med nu, vet jag inte om jag vill leva längre. för jag har aldrig mått så här hemskt. det är liksom inte lite dåligt, en mini-depression, något som snart går över. det här är the Real deal. jag gråter mig igenom dagarna. jag skippar skolan och sitter vid datorn istället, för det är det enda sällskap jag orkar med. jag funderar över framtiden, men min strupe stryps åt i panik eftersom ångesten över att jag inte har en jävla aning om vad i helvete jag vill göra i mitt liv är så stor att jag inte kan hantera den. jag tänker på julafton och på mina up tight snobbar till släktingar som jag ska sitta och äta skinka och sill bredvid, och på det faktum att de inte kommer bry sig ett skit om att det finns människor på detta jordklot som i samma stund som vi äter vår feta, marinerade lax och dricker vår bubblande julmust inte får någon chans att äta sig mätta, om de ens någonsin har haft det. jag gräver ned mig i tankar "om" och "ifall" jag hade gjort något annorlunda, hade jag då inte suttit här i min lägenhet på Lindängen med en kort feministveganflate-lugg och flottiga baconmiddagar, tusentals böcker, blockljus och Freddie och tänkt på ögonblick som gjort och fortfarande gör mig illa, projekt jag aldrig kommer genomföra, drömmar som förblir just drömmar och på människor som, om de hade velat, kunde ha gjort mitt liv helt fantastiskt.