Let me go home, home is wherever I'm with you

ser saker å ting med andra ögon nu. andra kanske tar problemen med en cigg och går och lägger sig för att vara pigga på sin fika dagen därpå, men jag har slutat röka och jag lär inte fika mer den här månaden. från och med nu är jag inte rädd för att göra fel(för det kan knappast bli värre), jag tar ansvar för mig själv och mitt liv(för en smart tjej sa en gång att jag står för min egen lycka) och jag slutar vara destruktiv. det gör ont nu. det gör obeskrivligt ont nu. ja, det har gått inflation i ordet "obeskrivligt", men det går faktiskt inte att beskriva smärtan jag känner nu. "det är som att falla nedför ett stup med ögonbindel och veta att man kommer dö när som helst". det är en relativt adekvat beskrivning på ångesten jag upplever.

det enda man säkert vet är att man ska dö.

-